Jag har aldrig känt mej såhär när någon har dött förut. Du betydde så otroligt mycke för mej. De känns som att jag rör mej som i slowmotion och allt annat går så snabbt. Veckorna bara rinner iväg och jag står kvar precis på samma plats. Jag visste de i nästan 1 år, innerst inne. Men när jag verkligen förstog var när du blev halt den där turen i skogen på sommaren. Jag visste direkt att de va den gamla skadan, även oom du inte visade samma symptom. Veterinären va positiv men på hemvägen så visste jag. Vi åkte dit en gång till och då hade jag bestämt mej att ditt liv skulle få avsluta. Veterinären blev chockad först men såg sen när du sprang hur halt du var, trots behandling. Vi åkte hem och en tid beställdes. Den 25 november. När du fick den sista sprutan så ramlade du halft, du höll upp huvudet med bakbenen hade vikt sig. Då satte jag handen i din panna och sa att jag älskar dej och att de är okej. Där står jag fortfarande, med handen i din panna, samtidigt som veckorna rusar förbi.
Jag har dej här hos mej, men de är verkligen inte samma sak. Kan fortfarande tänka att jag ska gå ut till hagen och klappa på dej. När jag sen kommer på de lika snabbt som jag tänkte de att du inte finns så känns de...tomt. Ett stort hål i mitt hjärta har du lämnat efter dej och de går inte att fylla de med något annat. Även om hundarna betyder allt för mej nu så finns de ändå en stor plats kvar, till dej.

I have never felt this way before. I'm standing right where you left me. On the exact same spot, with my hand on your forehead. Telling you it's okay over and over again.