Agility- En livsstil

De är lättare, mycket lättare att bara glömma. Men jag vill inte glömma. Jag vill alltid minnas. Jag vill alltid minnas hans doft. Hans päls mellan mina fingrar på vintern. Hans man fladdrande i vild galopp mitt i natten. Han sätt att alltid välta hinken när han hade ätit klart. Hans färg. Hans röst. Hans steg. Hans sätt att tigga godis på. Hans hovar. Hans sätt att andas på mej. Hans pigga sida. Hans sega sida. Hans bus. Hans sätt att göra allt för att få mej glad. Hans sätt att trösta. Hans sätt att trava de snabbaste jag någonsin varit med om.
Jag vill alltid minnas de han bara visade för mej. Inte ens för Katja och hon såg honom ändå varje dag.


Folk säger att hästar inte har känslor. Inte sånna känslor. Men Han hade verkligen de. De är många som säger att just deras häst älskade bara just dom. Han va verkligen så. Alla som känner oss på riktigt kan säga att de är så.

Jag red en dressyrlektion för en instruktör varje vecka på ridskolan och en dag ville Katja prova. Självklart fick hon de, men hon sa att jag absolut inte fick vara med.
Hon red 30 minuter till stallet för att rida lektionen och ridläraren frågar vad de är med hästen, han ser ju ut som en åsna! Katja svarade bara att de är såhär han är, seg och tråkig, när inte Marielle är med.
Jag kunde inte hålla mej, jag ville se lektionen så jag åkte till ridhuset utan att Katja visste något och smög in och ställde mej på läktaren. jag va så osynlig jag bara kunde.
Efter bara någon minut så ökade han steget, tog för sig och trampade på bra. Ridläraren frågade och vad hände där?!
Katja sa högt, MARIELLE!! Och jag svarade tyst ja från läktaren.
Marielle är här, sa Katja till ridläraren. De är därför han är så fin nu.
Vilken skillnad de blev sa ridläraren..

När lektionen va slut så samlades mamma, pappa, jag , Frida, Katja och Diablo på parkeringen utanför och pratade lite. Sen åkte vi till stallet. Jag åkte i förväg med min moppe med Frida. Mamma och pappa åkte efter Katja med bil som red de 30 minutrarna till stallet.
Jag och Frida kom fram tilö stallet och behövde inte vänta längre förns Diablo och Katja kom in genom dörren. Hon ställer han i hans box och säger åt mej att fixa honom för hon ville inte.
När mamma och pappa kommer sen så berättar dom att när jag kom runt krönet med moppen och inte syntes så började Diablo att stegra, bocka och skutta tills han tillslut for i väg i världens galopp. över vägen och efter mej. Mamma och pappa såg allt!
Katja sa att han hade rejsat i vild galopp med bocksprång i hela vägen till mej och där hade han stannat så lugnt och fint <3

Han gjorde sånna här saker hela tiden. I början när jag hade honom så sparkade han Katja när de va själva i boxen, samma sekund jag gick in så stog han blickstilla igen. en gång när han drack vatten så stog jag närmast huvudet och katja en bit bort. Då fyller han munnen med vatten och drar över mej, spiller inte ens en droppe på mej och sen häller han ut allt på Katja. Fatta att jag hade roligt med honom. Han va min dröm.
Jag kommer alrig att glömma den 22 november 22.09. De va då pappa sa att dom hade köpt honom till mej. Bara mej. Han va min. Och jag släppte dej aldrig. Du står än på min hylla. Du och ett 10tal bilder på dej.

Jag kommer aldrig glömma dej och de vi har gjort tillsammans. Du va mitt allt. Alla visste de. Marielle och Diablo. Hästen som älskar sig ägare. Tjejen som älskar sin häst.

I will never forget you. I think of you everyday. Everyday you are in my mind.

I love you. Forever.

Diablo. <3