Varje dag påminner om dej. Varje sak jag ser. Din hage, alla dina saker, snön som vi alltid hade så kul i, skogen som vi alltid galopperade vilt i, våran gård där du kunde vara lös. För jag visste att du skulle aldrig lämna mej. Vi hade ett speciellt band. Jag kommer ihåg att när jag hade bestämt mej att du skulle få somna in så åkte vi tillbaka till veterinären för att få dej utdömd. Och veterinären kollade på ditt steg och sa "när jag ser hans steg nu så förstår jag dej, de är de här du har sett." Men näe, jag hade inte sett att han va halt i hagen. Jag bara visste. Det va bara jag som visste, alla andra hade ett hopp om att du skulle bli bra, de va de alla sa. Men jag visste. De va du som förstod mej. Du tröstade mej alltid när jag va ledsen. Du fick mej på bra humör. Men nu är du inte här längre så vem ska nu trösta mej på de viset du tröstade mej? Jag önskar att jag kunde träffa dej en gång till. Jag vill veta hur du har de. Vart du är.