Agility- En livsstil

Pga stormen så tog det 1,15h att åka till jobbet. De ringde till och med och frågade om jag var påväg. 

Jag gick direkt till mitt distrikt jag skulle dela ut. 35 an. Det glömmer jag nog aldrig. Det va inte så mycket så det gick fort. Jag åkte ut och började dela ut posten. När jag står på andra våningen i det andra huset så ringde telefonen. Jag trodde det va chefen som skulle säga att jag hade glömt nått, men det va hyresvärden! Jag svarade och han frågade om jag va hemma. Men det va jag ju inte. Då sa han att det brann i huset! Jag sa ja det är klart det ryker eftersom det brinner i kaminen. Sen la vi på. Jag delade ut en våning till och sen förstod jag. Jag ringde upp och skrek i gråtpanik att nån måste ta ut djuren!!!! Men han svarade att han inte kan göra nått för han är i Södertälje. Jag frågade om grannen då, för det va han som hade ringt till honom och sa att det brann. Men han sa att han inte hade numret. Jag skrek igen att nån måste ta ut djuren och han sa att han skulle se vad han kunde göra.

Med tårarna sprutandes så ringde jag chefen och sa att jag skulle åka hem. Jag åkte till posten och lämnade allt. Kastade nycklarna på chefen och sprang till bilen. Medan jag startar ringer jag mamma som va i Tanzania med Katja, syrran. Jag skriker och grinar så mycket så att hon inte kan höra mej på 15 minuter. Men tillslut så får jag fram orden att djuren håller på att brinna upp. Vi lägger på och under tiden har jag kommit fram till motorvägen. Det gick knappt att köra i 70. Men jag hade panik så jag startade varningsljusen och körde  mellan 70 och 80 i snabbfilen. Hela tiden så sa jag att de lever. Ringde till hyresvärden, mamma och pappa. Kanske ringde fler, kommer inte ihåg. När jag pratade med hyresvärden den sista gången, när jag nästan va framme så hörde jag när en brandman sa att de hade fått ut 2 hundar. Då visste jag vem som va kvar inne. 

Det var brandbilar överallt när jag kom fram. Jag ställde mej på sidan och när jag kom ut så skrek jag var är dom?!?!

Alla pekade ner på grannen och jag kutade dit. Hyresvärdeskvinnan sprang efter med en filt. Men hon han inte ifatt. När jag kom ner till grannen så sprang Kharma fram till mej med grannflickan släpandes efter. Jag frågade efter fler djur och de släppte ut Keenay från stallet. Han kutade till mej och sen föll jag ner på knä och förstod då att hon va död. Cinderella Andorra, min vackra gammeltant, var död.

Vi gick in till grannen och pratade lite om var jag skulle bo. De erbjöd mej att bo hos dom, men jag ville hellre till nån jag kände bättre. Tina visste jag skulle ta emot oss med öppna armar.

Bilden föreställer branden på väldigt långt avstånd.

Vi alla gick upp till det så kallade huset och när jag såg det så kände jag ingenting. Det var bara aska och eld i delen längst bort. Vi frågade en brandman om vi kunde åka för de stod bara där. De sa att vattnet är slut och de väntar på mer. Väntar och ser på medan huset brinner ner till grunden. Tillslut kom en kvinna fram och sa att jag kan åka, även om ingen tyckte att jag skulle åka själv.

Jag packade in hundarna i bilen och åkte. På vägen ringde jag Tina och berättade vad som hänt och hon sa att det va klart att jag kunde bo hos henne.

Hon bodde för tillfället i ett ruckel om jag får säga så, och skulle flytta till ett annat tillfälligt hus dagen efter.

Allt jag ägde bestod av postenbyxor, postent-shirt, postentröja, mobil och plånbok. Och 2 hundar.

Det va svårt att somna den natten för varje gång jag blundade såg jag hennes skräckslagna min. Men jag måste ha somnat för jag vaknade av hundarna på morgonen.

Vi gjorde oss klara för att åka och köpa måste-ha-nu saker. Köpte koppel och halsband, tandborse, sängkläder, mobilladdare, underkläder bl.a. 

Vi flyttade alla Tinas småsaker till det nya huset så vi kunde bo där. Det va ett hus på hennes jobb. Jättemysigt hus! Sent på kvällen kom mamma och Katja hem från Tanzania. De tog de första plan de hittade!

Vi pratade och grät och somnade tillslut.

Dagen efter åkte vi till huset. Nån katt kanske hade klarat sig? Visste inte om jag släppte ut Cassandra på morgonen, men visste att jag släppte in Ivar.

När vi kom fram så va de bara betongväggarna kvar av huset. Allt annat var aska. Helt borta. Delar av taket hade smält.

Vi ropade på katterna och efter ett tag svarade en ängslig Cassandra under huset. Hon kom fram och jag kramade henne hårt innan jag satte in henne i buren i bilen. Ingen annan katt kom.

Det kändes konstigt och jag fick skuldkänslor. Båda hundarna och Cassandra är mina djur. Katjas 2 katter klarade sig inte. Varför skulle bara mina klara sig?

Sen är resten av tiden dimmig. Vi gjorde samma sak varje dag. Vi vaknade åt frukost gick på promenad kollade på tv och åt glass. Oftast i sovkläder. Beundrar Tina som klarade av att bo med 3 zombier! Man märkte verkligen vilka som va ens vänner. Vilka som brydde sig. Vilka som ringde och frågade hur man mådde. Det förklarade en hel del saker av sin egna familj. Inte ett enda samtal från några av dom.

Hon va väldigt bra för mej. Gjorde naturliga saker som hon visste att jag skulle gilla. Även om jag inte tror att de va medvetet av henne.

Det är framförallt 2 personer jag vill tacka och det är Lennart. Människan som räddade mina hundar. Han räddade de bästa jag har.

Sen Tina, som tog in oss med öppna armar utan att tveka och gjorde mej till människa igen.

Sen såklart alla som gav oss kläder, skor och annat! Ni anar inte hur mycket det betydde!

Rest in peace Cinderella Andorra, Arwen och Ivar.

Helvetesdagen som blev en evighet.

2012.12.05